Tom Borgebäck
16 oktober 2016 11:45
"Till att börja med är det vanligt att barn inte tar in allt som ex. Ens föräldrar säger eftersom de ser en som en förälder och den finns där för att vara positiv. Men vi tycker att du ska fortsätta uppmuntra för att även om ditt barn inte visar det så känner den ditt stöd och innerst inne vet att det finns där. Något som kan vara värt att tänka på, det är att hjälpa sitt barn att minnas och fokusera på vad hen tycker om med idrotten som hen utför. Att fråga om detta och stötta detta kan hjälpa ungdomen att hålla koll på detta, även när det kanske är tufft.
Vidare att ditt barn verkar tappa motivation och tycka hen är sämst på de den gör är också rätt vanligt bland ungdomar som vill satsa och göra bra ifrån sig. De skapar ett form av katastroftänk där de får uppfattningen att de flesta situationer de gör här å nu, detta träningspass, denna tävling är helt avgörande för karriären. Därav deras reaktion när de misslyckas, för nu är hela deras karriär förstörd. Viktigt att idrottaren förstår att så inte är fallet. Karriären är lång. Som förälder när barnet säger fraser som du nämner "jag är sämst" o.s.v kan du mycket väl försöka skapa en kommunikation om de, fråga ditt barn "vad var det som var så dåligt? Vad gjorde du bra då?" För att på lång sikt skapa ett konstruktivt tänk att ditt barn inte går från en träning i framtiden med ett destruktivt tänk utan tänker på bra saker efter träning med. Sen är det svårt att vara förälder och samtidigt verka som en tränare och få den respekten. Som förälder är rollen att stötta ungdomen att göra det hen gillar, framför att utveckla hen inom det idrottlsliga, en balans som ibland kan vara svårt att hålla sig till.
På samma sätt är det svårt för en tränare att agera idrottspsykologisk rådgivare även om denne besitter kunskaperna för det är svårt att få aktoriteten och respekten av båda rollerna och tas på allvar av idrottare. För att arbeta med ditt specifika fall är självklart svårt när man inte kan prata med idrottare (i vårt fall) men vi kan alltid spekulera kring hur ni kan arbeta och ge tips givetvis.
En strategi som vi tycker ni kan börja med är att sätta er någonstans när ditt barn känner att den vill prata, om hur barnet känner när dessa situationer uppstår, vilka känslor upplever ditt barn? Vad tänker ditt barn? Varför? Vilken/vilka situationer resulterar i den känslan? Informera barnet om katastroftänk för att skapa förståelse. Diskutera situationen och hur den kan bli bättre för då kan ditt barn vara mer förberedd när situationen väl sker.Denna diskussion bör handla om vad VILL ditt barn tänka istället i den aktuella situationen? Vad VILL ditt barn känna? Hur VILL ditt barn ha sitt kroppsspråk i situationen för att reagera annorlunda på den. Istället för att diskutera direkt efter det har hänt i hallen kan de gå bättre att diskutera i en lugn miljö när ditt barn känner sig redo. Då de verkar hända rätt ofta så känns de som barnet är medveten om situationen. Hoppas det har varit till hjälp och har du fler frågor är det bara att skriva! Väldigt kul att du hör av dig! Lycka till:)
MVH Anders och Tom
