Hej alla kära läsare! Idag kommer ämnet aggression behandlas. Ämnet kommer behandlas utifrån ett teoretiskt perspektiv för att i nästa inlägg övergå till hur denna teori kan användas praktiskt.

Det är ingen ide att kallprata vi drar igång direkt!

Tecken på aggressivitet finns det gott om inom sportvärlden. Spelare som skallar varandra, boxare som inte går ut för att vinna utan att skada, publik kastar in saker på arenor och spelare som allmänt vill en annan spelare illa. Detta går så långt att det även kan drabba barnen där de följer sina förebilder och agerar som dem gör (Smith, 1988). Innan vi kan avgöra vad som är aggressivitet och inte ska vi ta en titt och förstå vad aggressivitet är för något.

Det finns en del definitioner på vad aggressivitet kan vara. Först skiljdes det på bra och dålig aggressivitet där bra aggressivitet motsvarar t.ex att vinna tillbaka en förlorad boll inom fotboll och dålig aggressivitet motsvarade en tackling som var ute för att förstöra för en annan spelare. I dagens forskning nämns aggressivitet istället som ett neutralt, som ett beteende vi vill förstå. Därför finns det istället ett par kriterier för att aggression ska kallas aggression (Gill, 2000).

Kriterier för aggression

-          Det är ett beteende

-          Det involverar att skada (antingen fysiskt eller verbalt)

-          Det är direkt riktat mot en levande organism

-          Det sker medvetet (med en intention)

Varför uppstår aggression?

Kulturen är olika inom idrotterna. Exempelvis inom ishockey finns det en hög tolerans för våld och våld blir även belönat och uppmuntrat. Albert Bandura (1973) menar att barn och ungdomar lär sig av sina idoler och tar efter deras beteenden. Ifall dessa idoler beter sig aggressivt finns det en risk att barnen och ungdomarna tar efter detta beteende för det är accepterat hos deras idol. Många föräldrar och tränare belönar dessa aggressiva beteenden eftersom de hjälper ungdomarna och barnen att lyckas (ex. inom ishockey). Förbjudna handlingar inom idrott t.ex våldsamma tacklingar följs sällan av ett straff vilket gör att idrottarna upplever att de lyckas bättre med hjälp av sådant beteende, därav ökar risken att de fortsätter med beteendet så länge de själva upplever lyckande som effekt (Sheldon & Aimar, 2001). Förstärkning och se sina idoler eller vuxna vara aggressiva ses som nyckeln för att människor lär sig aggressivt beteende.

Vidare verkar hanteringen av frustation spela en roll i om vi beter oss aggressivt eller inte. Dollard, Doob, Miller, Mowrer och Sears (1939) menar att frustration kan uppkomma när vägen till individens mål blockeras på något vis eller att individen misslyckas med situationen, rörelsen eller liknande. Frustration behöver inte leda till aggressivitet men de kan öka risken för aggressivt beteende då spänningar i kroppen, ilska, tankar och andra känslor ökar när en person är frustrerad (Baron & Richardson, 1994). Vidare verkar det som ilska, tankar och känslor resulterar i aggression ifall den sociala miljön signalerar att beteendet är lämpligt i just den specifika situationen. Det är alltså en kombination av frustration och det sociala som nämns i stycket ovan.  Exempelvis en spelare som försöker göra en touchdown men misslyckas och får ont i samma situation är mer benägen att bli aggressiv om tränaren har en uttalad filosofi där det är accepterat men om tränaren har sagt att spelaren kommer bli bänkad nästa match är risken mindre att tankarna blir ett beteende. Alltså är det en kombination av den sociala miljön och inre värderingar, tankar och känslor.

Är det okej att vara mer aggressiv inom idrotten än utanför idrotten?

Ett potentiellt problem finns då vissa aggressiva beteenden verkar vara mer accepterade inom idrotten än utanför idrotten. Exempelvis är slagsmål accepterat i vissa sporter (Ishockey) medan utanför idrotten anser folk att det borde vara totalt förbjudet att slåss, t.ex i ett skolband skulle det inte vara så accepterat att börja slåss. Oturligt nog kan detta yttra sig i form av att människor, speciellt barn, tycker att det är mer okej att vara aggressiv inom sin idrott än i det vanliga livet. Widmeyer, Dorsch, Bray och McGuire (2002) visar att aggression är en bidragande orsak till ökade skador inom idrotten, men också borde väl idrott visa framfötterna och lära vad som är oacceptabelt och acceptabelt även i samhället?

”Att vara aggressiv hjälper mig att prestera” och lagatmosfärens betydelse av aggressivt beteende

Vissa ledare och spelare argumenterar att vara aggressiv hjälper dem att prestera bättre. Exempelvis kan en mindre kompetent spelare få en mer kompetent spelare ur fokus och prestera sämre genom att vara aggressiv. Forskningen inom denna fråga är kluven där ena sidan (Wildmeyer, 1984) menar att det stärker prestationen och andra sidan (Gill, 2000) menar att det inte finns något samband.

Men är det av huvudkaraktär att veta om aggression stärker eller försämrar prestationen?
Vad värderar du som spelare och tränare? Värderar du din prestation högst? Värderar du andra spelare/människor inom din idrott?

Vidare finns en stark länk mellan atmosfären i laget och aggressivt beteende bland spelare (Stephens, 2001). Ledare och spelare har en väldigt stor roll i att utlösa aggressivt beteende hos andra. Stephens (2001) menar att de primära orsakerna till aggressivt beteende är individens syn på sina lagkamraters aggression, skulle de vara benägna att vara aggressiv i denna situation? I så fall verkar individens risk att bli aggressiv öka. Vilka normer råder inom laget? Stödjer tränaren aggressiva normer och tycker det är okej att vara aggressiv? Då ökar risken för ett aggressivt beteende.

Hoppas detta inlägg har varit lärorikt, har ni förslag på andra ämnen ni vill ska beröras eller åsikter rörande redan skrivna inlägg är det bara att maila på!

Genom kunskap kan vi påverka!

Med vänlig hälsning Tom och Anders

Källor

Bandura, A. (1973). Aggression: A social learning analysis. Englewood Cliffs, NJ: Prentice Hall.

Sheldon, J. P., & Aimar, C. M. (2001). The role aggression plays in successful and unsuccessful ice hockey behaviors. Research Quarterly for Exercise and Sport, 72, 304-309.

Baron, R. A., & Richardson, D. R. (1994). Human aggression. New York: Plenum Press.

Widmeyer, W. N., Dorsch, K.D., Bray, S. R., & McGuire, E. J. (2002). The nature prevalence, and consequences of aggression in sport. In J.M Silva & D. E. Stevens (Eds.), Psychological foundations of sport (s. 328-351). Boston: Allyn & Bacon.

Dollard, J., Doob, J., Miller, N., Mowrer, O. & Sears, R. (1939). Frustration and aggression. New Haven, CT: Yale University Press.

Gill, D. (2000). Psychology dynamics of sport and exercises. Champaign, IL: Human Kinetics.

Smith, M. D. (1988). Interpersonal sources of violence in hockey: The influence of parents, coaches, and teammates, In F.L Smoll, R. A. Magill, & M.J, Ash (Eds.), Children in sport (3^rd ed., pp. 301-313). Champaign, IL: Human Kinetics.

Stephens, D. E. (2001). Predictors of aggressive tendencies in girls’ basketball: An examination of beginning and advanced participants in a summer skills camp. Research quarterly for exercise and sport, 72, 257-266.

Widmeyer, W. N. (1984). Aggression-performance relationships in sport. In J.M Silva & R. S. Weinberg (Eds.), Psychological foundations of sport (s. 274-286). Champaign, IL: Human Kinetics.