Vad motiverar barn till fysisk aktivitet?

Som vanligt är ämnet komplext och det finns flera faktorer kan påverka utgången (t.ex. ledaren, vänner och föräldrar), men i ett blogginlägg finns inte utrymme att gå in på alla detaljer utan bara ge en överskådlig blick inom ämnet. Fokus häri läggs på vad ledaren kan göra utifrån ett ledarskapsperspektiv. Barnen/juniorens vänner spelar en stor del och deras föräldrar spelar också en avgörande roll. Om ni vill veta mer om vänners och föräldrars påverkan för barnens motivation att idrotta maila i så fall så kommer jag (Tom) och Anders fixa några inlägg om just de områdena! Detta ämnen kommer tas upp i två inlägg, detta aktuella är det första där teorin kring faktorer som påverkar ungas motivation till fysisk aktivitet behandlas och andra (nästa inlägg) applicerar teorin i praktiken.

Nu har vi ägnat två inlägg till att beskriva förloppet i den självuppfyllande profetian, gjort så ni blivit medvetna om att processen finns och även fått praktiska tips om hur alla barn kan få samma chans till en positiv känsla inför idrott och även för att öka antalet barn som fortsätter idrotta. För att avsluta denna del i temat ledarskap tänkte vi ge er en inblick i vilka faktorer som gör att barn faktiskt börjar och fortsätter med idrott men även poängtera de faktorer som gör att barn slutar med idrott. Genom att få kunskap kring dessa faktorer kan ledare underlätta och göra fysisk aktivitet till en rolig upplevelse för barn.

Ewing och Seefeldt’s studie (1989) visar att tjejer och pojkar har liknande anledningar till att delta i idrott men de rankar dem olika. Nedan kommer topp tio anledningar till varför pojkar respektive tjejer väljer att delta i idrott:

Varför slutar barn att utöva fysisk aktivitet?

Det finns olika anledningar för barn att sluta idrotta, för vissa handlar det om att de har fattat tyckte för andra aktiviteter (Ewing & Seefeldt, 1989). Dock är många gemensamma anledningar till ”dropouts” (att sluta fysisk aktivitet) att barnet/junioren inte lyckas med de faktorerna i ovanstående tabell. De misslyckas att lära sig nya tekniker, de tycker inte att idrotten är spännande, de finner inga utmaningar/misslyckanden och de får inte nog med träning eller att de inte utvecklar några nya vänskaper. Dessa faktorer kan leda till att barnet/juniorens upplevda kompetens påverkas åt den negativa sidan, deras mål fokuseras på yttre faktorer istället för inre och de blir mer stressade (Gould & Petlichkoff, 1988).

Viktigt för barn att uppleva att de är kompetenta.

Weiss och Ferrer-Caja (2002) är två av de ledande forskarna inom området, de drar slutsatsen att de barn/juniorer med högre upplevd kompetens har högre chans att fortsätta medan de som upplever att de har mindre kompetens har en högre risk för ”drop-out”. Av denna information kan ledare lära sig att det är viktigt att hitta en väg för att ge barnet/junioren en ökad syn på sin egen förmåga. En väg kan vara att lära barnen att   utvärdera sig själv efter sin egen standard för att se om de blir bättre istället för att mäta sig med andra konkurrenter (vinna eller förlora).

”Lär unga idrottare att framgång betyder att nå sina egna mål, inte enbart att vinna tävlingar”

Med vänlig hälsning Tom

Källor:

Ewing, M. E. & Seefeldt, V. (1989). Participation and attrition patterns in American agency-sponsored and inerscholastic sports: An executive summary. Final report. North Palm Beach, FL: Sporting Goods Manufacturers Association.

Gould, D. & Petlichkoff, L. (1988). Participation motivation and attrition in young athletes. In F. Smol, R. Magill, & M. Ash (Ed.), Children in sport (3^rd ed., s. 161-178). Champaign, IL: Human Kinetics.

Weiss, M. R. & Ferrer-Caja, E. (2002). Motivational orientations and sport behavior. In T. Horn (Ed.), Advances in sport psychology (s. 101-184). Champaign, IL: Human Kinetics.