Vad motiverar barn till fysisk aktivitet?

Som vanligt är ämnet komplext och det finns flera faktorer kan påverka utgången (t.ex. ledaren, vänner och föräldrar), men i ett blogginlägg finns inte utrymme att gå in på alla detaljer utan bara ge en överskådlig blick inom ämnet. Fokus häri läggs på vad ledaren kan göra utifrån ett ledarskapsperspektiv. Barnen/juniorens vänner spelar en stor del och deras föräldrar spelar också en avgörande roll. Om ni vill veta mer om vänners och föräldrars påverkan för barnens motivation att idrotta maila i så fall så kommer jag (Tom) och Anders fixa några inlägg om just de områdena! Detta ämnen kommer tas upp i två inlägg, detta aktuella är det första där teorin kring faktorer som påverkar ungas motivation till fysisk aktivitet behandlas och andra (nästa inlägg) applicerar teorin i praktiken.

Nu har vi ägnat två inlägg till att beskriva förloppet i den självuppfyllande profetian, gjort så ni blivit medvetna om att processen finns och även fått praktiska tips om hur alla barn kan få samma chans till en positiv känsla inför idrott och även för att öka antalet barn som fortsätter idrotta. För att avsluta denna del i temat ledarskap tänkte vi ge er en inblick i vilka faktorer som gör att barn faktiskt börjar och fortsätter med idrott men även poängtera de faktorer som gör att barn slutar med idrott. Genom att få kunskap kring dessa faktorer kan ledare underlätta och göra fysisk aktivitet till en rolig upplevelse för barn.

Ewing och Seefeldt’s studie (1989) visar att tjejer och pojkar har liknande anledningar till att delta i idrott men de rankar dem olika. Nedan kommer topp tio anledningar till varför pojkar respektive tjejer väljer att delta i idrott:

Varför slutar barn att utöva fysisk aktivitet?

Det finns olika anledningar för barn att sluta idrotta, för vissa handlar det om att de har fattat tyckte för andra aktiviteter (Ewing & Seefeldt, 1989). Dock är många gemensamma anledningar till ”dropouts” (att sluta fysisk aktivitet) att barnet/junioren inte lyckas med de faktorerna i ovanstående tabell. De misslyckas att lära sig nya tekniker, de tycker inte att idrotten är spännande, de finner inga utmaningar/misslyckanden och de får inte nog med träning eller att de inte utvecklar några nya vänskaper. Dessa faktorer kan leda till att barnet/juniorens upplevda kompetens påverkas åt den negativa sidan, deras mål fokuseras på yttre faktorer istället för inre och de blir mer stressade (Gould & Petlichkoff, 1988).

Viktigt för barn att uppleva att de är kompetenta.

Weiss och Ferrer-Caja (2002) är två av de ledande forskarna inom området, de drar slutsatsen att de barn/juniorer med högre upplevd kompetens har högre chans att fortsätta medan de som upplever att de har mindre kompetens har en högre risk för ”drop-out”. Av denna information kan ledare lära sig att det är viktigt att hitta en väg för att ge barnet/junioren en ökad syn på sin egen förmåga. En väg kan vara att lära barnen att   utvärdera sig själv efter sin egen standard för att se om de blir bättre istället för att mäta sig med andra konkurrenter (vinna eller förlora).

”Lär unga idrottare att framgång betyder att nå sina egna mål, inte enbart att vinna tävlingar”

Med vänlig hälsning Tom

Källor:

Ewing, M. E. & Seefeldt, V. (1989). Participation and attrition patterns in American agency-sponsored and inerscholastic sports: An executive summary. Final report. North Palm Beach, FL: Sporting Goods Manufacturers Association.

Gould, D. & Petlichkoff, L. (1988). Participation motivation and attrition in young athletes. In F. Smol, R. Magill, & M. Ash (Ed.), Children in sport (3^rd ed., s. 161-178). Champaign, IL: Human Kinetics.

Weiss, M. R. & Ferrer-Caja, E. (2002). Motivational orientations and sport behavior. In T. Horn (Ed.), Advances in sport psychology (s. 101-184). Champaign, IL: Human Kinetics.

Detta inlägg inriktar sig främst till ledare inom barn och junioridrott, då det är i den åldern allt är så oförutsägbart, men paralleller går även att dra till andra kontexter och situationer. Nu när vi har blivit medvetna kring den självuppfyllande profetian och dess effekter kan det vara på tiden att ta reda på vad tränare/ledare kan göra för att motverka denna profetia. Med andra ord att: GE ALLA SAMMA CHANS!

Tipsen är inte någon raketforskning och är framtagna av Horn, Lox & Labrador (2009), de är enkla och applicerbara men glöms ofta eller prioriteras bort i all hast i att hitta en framtida landslagsspelare.

Rekommendationer för tränare/ledare för att motverka självuppfyllande profetia.

- Var öppen på att alla dina idrottare/adepter kan förändras under säsongen/året, alltså både de bra och de mindre bra. Genom att du är öppen för att denna förändring kan ske hos alla dina idrottare/adepter kan de bli enklare att se förändringen också.

- För anteckningar under träningar. Anteckningarna bör innehålla vilka som har fått feedback under träningen och vilken form av feedback (instruerande-, positiv- eller negativ feedback) som givits och även hur ofta. Det behövs inte följas slaviskt varje gång du ger feedback men denna metod ger dig svart på vitt vilka du tenderar att ge feedback, hur ofta och på vilket sätt. På det viset kan du också se vilka som tenderar att inte få feedback och då kan du ändra och reflektera över ditt bemötande som ledare. Det går också lika bra att låta en kompis eller annan tränare göra detta för att få informationen mer objektiv.

- Ha samma tålamod med de som besitter sämre färdigheter, kom ihåg att vi utvecklas olika och det finns inget som tyder på att de som är bra när man är mindre är de som blir bäst i senare ålder, det är så många processer at ta hänsyn till. Satsa på alla dina idrottare istället! Om några idrottare/adepter inte behärskar de övningar som görs, låt dem stanna efteråt och öva om de vill, anpassa övningarna så att även de kan klara övningarna och finna utveckling och motivation.

- Bemöt alla misslyckanden oavsett vilka färdigheter idrottaren/adepten besitter med hamburgemodellen (lyft fram något positivt följt av korrigerande feedback och avsluta med en framtidstro på idrottaren/adepten).

- Skapa ett lag klimat där betydelsen av alla idrottares/adepters färdigheter/personligheter spelar in. Meddela att alla kan utvecklas och är viktiga oavsett färdighetsnivå. I individuella idrotter går det oftast att skapa ett team också för att bibehålla motivationen och få dem att hjälpa varandra även om deras resultat enbart påverkar deras egna så finns det oftast en grupp som de tränar med som går att skapa något bra och positivt med. 

Avslutningsvis vill jag dra en parallell till VM i Brasilien som är i full gång med slutspelet. Jag vill rikta ögonen mot nationen Belgien som nu är i kvartsfinal och ställs mot giganten Argentina med Messi i täten.För några år sedan var ett land som ingen tänkte på när de hörde ordet fotbollsstjärnor. I årets VM har Belgien en stjärnspäckad start 11:a med spelare från hela världens högsta ligor och de spelare som sitter på bänken hade många tagit en startplats i många andra landslag. Hur blev det såhär?

Simon Bank har undersökt deras talangutveckling och vad han kom fram till i sin artikel är det som ligger i linje med forskning och det som har tagits upp i detta inlägg (http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article18984380.ab). För att sammanfatta vad jag menar citerar jag vad Belgiens förbundskapten har sagt om talangutveckling

”Väldigt få duktiga tioåringar blir duktiga tjugoåringar, alltså handlar det om att få så många som möjligt att träna så mycket som möjligt så länge som möjligt under så bra former som möjligt.”

Värd att nämna är även Simon Banks egen slutsats efter sin research:

”Ett bra fotbollsklimat är ett klimat som tar hand om de talanger som finns, spelare som vill lägga ner tiden som krävs, som får chanserna de förtjänar och stödet de behöver – oavsett vilka gator de börjat på. Det är vad Belgien lärt sig. Det är vad Belgien kan lära oss.”

Alltså finns det ingen genväg, inget hemligt recept och ingen som försöker förutse vilka vi sak satsa på. Satsa på alla, de som vill, de som har motivationen, jobba för att alla spelare ska stanna oavsett hur bra de är. Skapa en större potentiell pool istället för att begränsa den till enbart de som är bra i tidig ålder. Trots allt visar forskning att majoriteten av barnen deltar i idrott för att ha roligt, träffa nya människor, bli bättre på något de gillar och att vara med kompisar (Ewing & Seefeldt, 1989).

Hoppas detta har varit ett intressant inlägg, att det fött många tankar hos er! Har ni frågor, funderingar eller förslag på andra ämnen ni vill veta mer om maila gärna! Nästa två inlägg som är de sista om talangutveckling kommer författarna berätta mer om anledningar till varför barn stannar kontra hoppar av sin idrott/aktivitet. Genom att veta varför, kan vi påverka! Ha en fortsatt bra dag!

Med vänlig hälsning Tom och Anders

Källor:

Ewing, M. E., & Seefeldt, V. (1989). Participation and attrition patterns in American agency-sponsored and interscholastic sports: An executive summary. Final report. North Palm Beach, FL: Sporting Goods Manufacturers Association.

Horn, T. S. Lox, C. L. & Labrador, F. (2009). The self-fulfilling prophecy theory: When coaches’ expectations become reality,(s. 81-104.) I Williams. J. (Red.), Applied sport psychology: Personal growth to peak performance. I Higher education.

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article18984380.ab 

Nu ska ledarskapsvärlden öppnas på glänt och ni kommer att kastas in i den självuppfyllande profetians värld i två inlägg! Självuppfyllande profetia är inte svaret på allt och väldigt mycket mer måste integreras i ledarens egenskaper, exempelvis att kunna ge bra feedback. Detta är dock ett ämne ni kan lära er mer om genom att maila Anders och mig (Tom) så skapar vi ett inlägg om det. Dock är självuppfyllande profetia högaktuellt, intressant ämne och ett område som ledare bör vara medvetna om för att inte falla i dess lömska fälla! Innan jag berättar något mer kan ni läsa berättelsen nedanför och reflektera kring om ni känner igen det i er barndom eller i er ledarkontext främst inom barn och junioridrott:

”Albin och Kalle har båda gått med i simlaget, de är båda lika gamla och juniorer. Båda började säsongen och var lika bra rent prestationsmässigt. Tränaren dock hade höga förväntningar på Albin p.g.a hans naturligt begåvade fysiska attribut. Tränaren hade dock inte samma förväntningar på Kalle. I första tävlingen slutade båda på en 5:e plats i sina respektive lopp. Tränaren responderade Albin med att berätta för honom att han kan reducera sin tid avsevärt om han förbättrar tekniken i vändningarna och avslutar feedbacken med vi jobbar med vändningarna nästa vecka så du är redo för kommande tävlingar. Däremot responderade tränaren Kalles 5:e plats med ”Bra jobbat Kalle, fortsätt så!”.

Ni kommer nu bli guidade genom de fyra steg som utgör en självuppfyllande profetia för att få en djupare inblick i processen:

Steg 1: Förväntningar på kommande prestationer och beteenden skapas. Tränare drar slutsatser utifrån tre olika informationskategorier; personliga tecken (etniska tillhörighet, kroppsstorlek, kön, fysik mm), prestationsinformation (tidigare prestationer, testresultat, referenser, mm) och psykologiska karaktärsdrag (mogenhet, självdisciplin, rollacceptans, mm) (Becker & Solomon, 2005). Olika tränare lägger olika stor vikt vid varje kategori, vilket innebär att två tränare kan forma helt olika förväntningar rörande en och samma utövare beroende på vilken informationskategori man värderar högst. Detta sker automatiskt och en realistisk bedömning av en utövares kapacitet utgör inget problem, problemet uppstår när förväntningar blir för höga eller för låga på en idrottare och att tränarens syn förblir densamma och inte är föränderlig utan ser bara det som denne förväntar sig att se.

Steg 2: Förväntningarna påverkar tränarens beteende. Nu när tränaren har en uppfattning om sina adepter behandlas inte lika alla lika. Studier (Hom, 1981) visar att tränares förväntningar på sina adepter påverkar frekvensen och kvaliteten på tränare-utövare interaktionen, kvantiteten och kvaliteten på givna instruktioner, och frekvensen och typen av feedback som ges till varje utövare. Med andra ord får de idrottare som har höga förväntningar på sig feedback oftare, mer korrigerande/instruerande och teknik feedback, de har större tålamod, de får mer utmanande övningar och deras framgångar refereras till deras egen kvalité av tränaren kontra de idrottare som har låga förväntningar tar emot motsatt beteende av tränaren, alltså feedback mer sällan, deras feedback innehåller ofta ord som ”bra jobbat”, ”fortsätt så” och de får inte lika utmanande övningar och tränaren har ofta mindre tålamod med dessa idrottare.

Steg 3: Tränarens beteende påverkar utövarens prestation och inlärning. En tränares beteende och sätt att ge instruktioner på under matcher och under träning har visat sig påverka och till och med kunna orsaka förändringar i utövarens självuppfattning, upplevda kompetens, motivation och tävlingsrelaterade oro under en säsong. Feedback och utvärdering från auktoriteter utgör en viktig informationskälla för individer rörande deras upplevelse av att vara kompetent (Duda & Balaguer, 2007).

Steg 4: Utövarens beteende rättar sig efter tränarens förväntningar. Hela processen slutar med att adeptens beteende bekräftar tränarens förväntningar och tränaren kan därmed klappa sig belätet på magen och tänka ”Jag har en bra känsla på att förutse vilka spelare som kommer bli bra och vilka som inte blir”. Horn (2008) tillägger dock att adepten givetvis inte är passiv i denna process och kan trots tränarens beteende bli bra och skapa motivation och självförtroende då hen bygger sin självkänsla och kompetens i andra källor som vänner och föräldrar men det viktiga att ta med är att denna process finns och förstör för många unga idrottare.

Andra studier påvisar att denna effekt inte endast uppstår i idrottssammanhang, en studie av Rosenthal & Jacobson (1968) som i kort går ut på att forskarna valde en skola där de gjorde ett intelligenstest med barnen som även påvisade vilka som hade stora möjligheter att göra framsteg de kommande åren. Namnen på dessa barn som presterade bra på testet sades till lärarna. Efter året var gånget gjordes ett till test, de barnen som identifierades i testet som skulle göra bra ifrån sig var de som ökade mest i sina siffror. Problemet var att de namnen som lärarna hade fått var slumpmässigt utvalda från klasslistan och det fanns inget som tydde på att just dessa barn hade bättre möjligheter att prestera bättre och utvecklas gentemot de andra.

Rent spekulativt är frågorna vi bör ställa oss:

- Kan vi ens utse vilka som blir bra respektive dåliga? När i så fall?

- Är det viktigt för oss att kunna förutse vilka som blir bra och vilka som inte blir?

- Varför inte ge alla samma chans oberoende hur bra man är vid ung ålder?

Hoppas detta inlägg har varit lärorikt! I nästa inlägg kommer ni få tips på hur ni kan motverka att gå i självuppfyllande profetians fälla och därigenom skapa bra förutsättningar för era idrottare! Ni kommer även få ett högaktuellt exempel på talangutveckling från Belgiens fotbollssektion som nu kryllar av stjärnor och ska ut i VM och visa vad de går för. Vad är deras hemligheter? Läs mer om det i nästa inlägg!

Med vänlig hälsning Tom

Källor:

Duda, J. L. & Balaguer, I. (2007). Coach-created motivational climate. I S. Jowett & D. Lavalee (red.), Social psychology in sport (s. 117-130). Champaign, IL: Human Kinetics.

Becker, A. J. & Solomon, G. B. (2005). Expectancy information and coaching effectiveness in intercollegiate basketball. The sport psychologist, 19, 251-266.

Hom, T. S. (1984). Expectancy effects In the interscholastic athletic setting: Methodological Considerations. Journal of sport Sport Psychology, 6, 60-76.

Horn, T. S. (2008). Coaching effectiveness in the sport domain. I. T. S. Horn (red.), Advances in sport psychology (3rd ed.) (s. 237-267). Champaign, IL: Human Kinetics.

Rosenthal, R., & Jacobson, L. (1968). Pygmalion in the classroom. New York: Holt, Rinehart & Winston.

Horn, T. S. Lox, C. L. & Labrador, F. (2009). The self-fulfilling prophecy theory: When coaches’ expectations become reality,(s. 81-104.) I Williams. J. (Red.), Applied sport psychology: Personal growth to peak performance. I Higher education.

Juni har anlänt, blivit drygt två veckor gammal, något som enbart kan betyda: sommarlov, semester, vila, träning, bad och allt annat som hör sommaren till.  Innan alltför många bilder av parasollfyllda glas, långa promenader i bergen och tonvis av solstrålar fyller våra huvuden kommer här ett inlägg om terminen som varit.

Vad vi vanligtvis skriver om i bloggen handlar ofta om övergripande ämnen som (förhoppningsvis) kan vara av intresse för många av er därute. En aspekt vi inte lyft alltför ofta är hur arbete med en individ kan ske, ett förbiseende som ska behandlas häri. För ett par veckor sedan fick vi frågan hur arbete med en individ inom tillämpad idrottspsykologi kan se ut. Vid emottagande av denna fråga välde tankarna fram som en ångvält och det var knappt att det gick att hejda dem så länge att ett vettigt svar kunde skrivas. I efterhand går svarets kvalité att diskutera, men likväl födde det en tanke, den tanke som ligger bakom detta sommarinspirerande inlägg.

Kortfattat lyder svaret något i stil med: Det finns ingen exakt mall som alltid följs utan innehållet och upplägget vid arbete med en individ anpassas efter denna individ och dennes behov/intresse. Grundläggande komponenter innefattar dock att stor vikt läggs vid att skapa en gemensam bild av hur individen uppfattar sin situation, konfidentialiteten säkerställs, innehållet anpassas tillsammans och efter vilket intresse individen har.

Slutligen vill Anders skicka med en bild från sin avslutning av terminen. Under senaste året har han läst kursen: ”how to work as an applied sport psychologist” vid högskolan i Halmstad en kurs som riktar fokus just mot att arbete med en idrottare individuellt.  Denna bild är tagen efter sista tillfällets opponeringar genomförs och vi hoppas att sommarglädjen är lika tydlig för er som det var för honom i detta ögonblick!

Framöver kommer vi fortsätta skriva när lusten pockar på, men andra värden i livet prioriteras högre. Mindfulness och att vara i stunden är utmärkt att öva på i sommar, då vår förhoppning är att ni inte har lika många ”måsten” som stör utan det kan vara enklare att finna tiden för detta. Återhämtning är icke att nedprioritera och detta citat belyser mycket vackert vad vi vill få fram:

”Rest is not idleness, and to lie sometimes on the grass under trees on a summer's day, listening to the murmur of the water, or watching the clouds float across the sky, is by no means a waste of time”

Kommande två inlägg kommer Tom att diskutera viktiga komponenter ur ett psykologiskt perspektiv för ledare inom barn och junioridrott. Vikt kommer läggas på begreppet självuppfyllande profetia och hur det går att motverka, med andra ord: Att ge alla samma chans! Jag rekommenderar starkt dessa!

MVH Anders

Källa:

Lubbock, J. (2014). The use of life. Whitefish, MT: Literary Licensing LLC.

Vägs ände står vi inför, den sista delen i denna serie om mindfulness ligger framför dina ögon. De tidigare två inläggen har kortfattat handlar om vad mindfulness är och hur det kan påverka oss. Idag kommer vi titta mer på de praktiska bitarna och lyfta ett par exempel på hur ni (våra fantastiska läsare!) skulle kunna testa och använda detta.

I tidningar, böcker och många andra källor finns det hur mycket som helst att ta del av gällande mindfulness. Ta gärna del av denna information utöver det vi skriver. Inlägget idag har som mål med att väcka ert intresse och försöka motivera er till att testa detta och se vad ni tycker om det.

Mindfulness/medveten närvaro bygger på att: rikta din uppmärksamhet mot nuet, vara opartisk och det är något som sker avsiktligt. Nedan är ett par förslag på övningar där detta kan appliceras:

    I.        Ta en paus under dagen (allt från fem sekunder, fem minuter eller den tid du har) och uppmärksamma din andning samt vilka tankar/känslor du just i denna stund har.

  II.        Fokusera på ett föremål och observera det i detalj samtidigt som du absolut inte fokuserar på något annat.

1. Sätt/lägg dig ner och fokusera på din andning och försök att så mycket som möjligt att bara fokusera på denna.
2. Gå upp lite tidigare och när du vaknar, lägg den extra stunden på att känna din andning, kroppsliga sensationer och vara fullt medveten i denna stund. Fokus ska vara på nuet, framför vad som kommer att hända under dagen och avsluta med att fråga dig själv om du verkligen är vaken?

   V.        Vår personliga favorit: När du äter en måltid, istället för att kasta dig i den samtidigt som du använder mobilen eller titta på tv etc., lägg allt fokus på ätandet. I detta ingår att fokusera på alla de sinnen som används här (smak, lukt, syn, känsel, ev. hörsel) och försök att i tur och ordning uppmärksamma alla dessa.

En av de lärdomar som går att dra gällande mindfulness är att det kräver avsikt och disciplin, men samtidigt är något som antagligen alla kan använda. Vidare finns det antagligen ingen rätt eller fel väg att gå (vi utgår ifrån detta) utan att det handlar om att finna din egen väg för att ha en medveten närvaro.

Avslutningvis, ett citat som vi upplever belyser hur vi alla antagligen kan använda oss av att vara mindfull-närvarande i nuet:

”Du kan inte stilla vågorna, men du kan lära dig att surfa”

(Kabat-Zinn, 2005, s. 47)

Hoppas jag att ni testar ovanstående övningar och gärna återkommer med era upplevelser, tankar och känslor kring dessa.

Keep in touch // Anders

Källa:

Kabat-Zinn, J. (2005). Vart du än går är du där - Medveten närvaro i vardagen. Stockholm: Natur och kultur.

Idag ska fortsätta resan inom mindfulness, första inlägget var en övergripande introduktion och idag ska vi gå igenom (kortfattat) några av de grunder som detta område bygger på. Det finns massvis av forskning och dylikt, här kommer vi försöka hålla det så enkelt och kort som möjligt.

Grunden för hur detta fungerar, alltså, hur du som idrottare kan förbättra din prestation genom mindfulness går att studera genom hur hjärnan kan påverkas av det. Mindfulness har mer eller mindre vissa meditationsliknande drag och det har genomförts studier där forskare tittat på personer som utövat detta länge jämfört med nybörjare.

Resultaten verkar visa att hjärnans funktion kan förbättras genom mindfulness på så vis att den kan få lättare att skapa nya kopplingar. Enkelt sagt tränar du hjärnan på att vara på ett sätt som du vill att den ska vara på och då blir den även bättre på detta (lite likt fysisk träning). Ökad koncentrationsförmåga, större medvetenhet och acceptans av interna upplevelser är några av resultaten som forskningen verkar visa på. I detta ingår även att det inte kräver enorma mängder träning för att de ska visa resultat utan att det kan gå relativt snabbt att förbättras. Ett mycket spännande och intressant område att följa vidare och kanske till och med börja arbeta med själva…

Varför vi har valt att lyfta just mindfulness här, det är för att det skiljer sig en del från många av de tidigare områden vi arbetat med. Ofta kan det där handla om att försöka få ens tankar och känslor att vara på ett sätt som individen vet gynnar prestationen medan det här handlar om att acceptera känslor/tankar och ändå prestera. Skillnaden i hur du arbetar med dessa kan ses som hyfsat stor och det är något vi anser är intressant då det ger större möjligheter att hitta just det sätt som passar dig som individ! Vår erfarenhet är att detta kan fungera för idrottare och speciellt för dem som verkligen ger det tiden och övningen som krävs för det riktigt stora resultaten.

Som alltid, hoppas ni finner läsningen underhållande och lärorik, vi finner skrivandet båda delar :)

Frågor, funderingar, feedback, förslag, intresseanmälningar etc. är det bara att skicka in, vi tar emot nästan allting med öppna armar!

Må väl // Anders och Tom

Källa:

Gardner, F. L., & Moore, Z. E. (2012). Mindfulness and acceptance models in sport
     psychology: A decade of basic and applied scientific advancements. Canadian Psychology,
     53, 4, 309-318.

Ett av de områden som under senare tid (senaste 10-15 åren) visats större intresse inom den psykologiska världen (både inom idrotten och utanför) är mindfulness. Kortfattat handlar mindfulness om att vara närvarande i nuet och fullkomligt fokusera på det som görs här och nu och inget annat. Acceptans är ett ord som ofta går hand i hand med mindfulness och tillsammans bygger de på hur individen accepterar det som händer (t.ex. känslor eller tankar som dyker upp) men likväl kan vara fokuserad på det som händer i nuet. Betydelsen detta har på prestationen upplever vi ganska tydligt. Häng med oss idag när vi påbörjar en liten resa genom mindfulness, en resa inledningsvis baserad på en artikel (Gardner & Moore, 2012) som sammanfattat forskning kring mindfulness inom idrotten.

I detta inlägg ska vi kolla närmare kring vad mindfulness är, varvid andra delen behandlar lite mer bakgrund om hur mindfulness fungerar för att slutligen gå igenom praktiska tips och råd för hur du kan arbeta med det.

Artikeln som ligger till grund för den teoretiska delen av inlägget är Gardner och Moore (2012) som har gjort en genomgång av ett decenniums användning av mindfulness inom idrottspsykologin. Hela referensen finns som vanligt längst ner i skriften. Enjoy!

För drygt tio år sedan började mindfulness ta steget från användning inom kliniska, psykologiska områden till att även ha en roll inom idrotten med prestationsförbättrande syfte. ACT (acceptance and commitment therapy) har fått ett stort genomslag inom den traditionella psykologin idag vari mindfulness är en av komponenterna inom denna terapiform. Inom idrotten är användningen däremot med ett prestationsförbättrande mål.
      Enligt artikeln finns det tre stycken grundpelare som mindfulness och acceptansbaserat arbete bygger på:

• En icke dömande sekund-till-sekund medvetenhet och acceptans av ens eget interna tillstånd, oavsett vad det är.
• Uppmärksamhet på uppgiftsrelaterat externt stimuli istället för fokus på interna processer av dömande och försök till kontroll.
• Ett kontinuerligt och aktivt val av beteende/val som stödjer din idrottsliga tillvaro.

Sammantaget handlar det alltså om att inte döma utan acceptera det som händer och inte försöka påverka ens inre tankar och/eller känslor. Istället ska de accepteras varvid uppmärksamheten ska riktas utåt mot det som är relevant för uppgiften.
    

Ett exempel kan vara en ung basketspelare som blir nervös i jämna matcher. Nervositeten kan exempelvis kännas genom ”fjärilar i magen” och tankar som ”tänk om jag får chansen att avgöra och missar?”. Det mindfulness inspirerade sättet är att idrottaren i exemplet har övat på detta i förväg och klarar av att bara låta tankarna passera, utan att påverka prestationen negativt. När tanken/känslan passerat (utan att den uppmärksammas mer än minimalt) lyckas hen åter få tillbaka koncentrationen på det viktigaste, just nu vad coachen står och säger under timeouten.

Frågor, funderingar, feedback, förslag, intresseanmälningar etc. är det bara att skicka in, vi tar emot nästan allting med öppna armar!

Med vänlig hälsning // Anders och Tom

Källa:

Gardner, F. L., & Moore, Z. E. (2012). Mindfulness and acceptance models in sport
     psychology: A decade of basic and applied scientific advancements. Canadian Psychology,
     53, 4, 309-318.

Idrottare och deras prestationer utvärderas ofta utifrån de resultat som presteras (placeringar), i alla fall från ett utomstående perspektiv (media/fans). Vinner du mästerskapet och en guldmedalj inom din idrott står du som kung/drottning över världen medan ett enda potentiellt misstag kunde lett till en fjärdeplats, ingen medalj och knappt någon uppmärksamhet alls. I verkligheten kan denna skiljelinje handla om hundradelar, centimetrar eller enstaka poäng, men oavsett finns det ett tydligt sett att utvärdera en prestation när det gäller en idrottare. Oavsett om detta upplevs som rättvist eller inte är det individen/laget som samlat flest poäng, sprungit snabbast eller hoppat högst som även belönas enligt detta.

När det gäller arbete med idrottspsykologi är det inte alltid lika enkelt att utvärdera prestationen.  Ponera att du som idrottspsykologisk rådgivare inleder arbete med ett lag och helt plötsligt börjar de vinna matcher och spela bättre. Hur vet du då vad det är som föranlett denna förändring till det positiva? Denna fråga är av central betydelse att utvärdera, varför, jo, för att det är viktigt att undersöka vilka delar av processen som lett till den positiva utvecklingen i syfte att kunna förstärka dessa. Lätt är det sällan att exakt sätta fingret på vad som föranlett en positiv förändring och det är inte ovanligt att det är flera faktorer som tillsammans lett till denna förändring.
    

Idag ska vi ge oss an denna fråga kring hur du utvärderar psykologiskt arbete inom idrotten genom att dels titta på en artikel som handlar om hur idrottspsykologiska rådgivare arbetar med just utvärderingar inom amerikansk OS-idrott. Själva artikeln finns länkad längst ner i texten och agerar exempel på hur detta arbete kan ske.

I artikeln beskriver författarna (Haberl & McCann, 2012) hur ett par av nycklarna för att genomföra ett effektivt utvärderingsarbete ser ut och vad de inom USOC (United States Olympic Commitee) använder och reflekterar kring detta område. Några av dessa arbetssätt är att samla in feedback både från idrottare och tränare för att kunna få hela bilden av hur samarbetet mellan rådgivare och aktiva/coacher har sett ut. Detta genomförs dels genom ifyllandet av vissa formulär där möjlighet att uttrycka både positiva och mindre positiva åsikter kring samarbetet ges. I samband med arbete både innan, under och efter OS samlas denna information in för att undersöka huruvida arbetet som skett fyller de mål som det var avsett att göra och vad som eventuellt kan behöva förändras.  Vidare lyfter författarna hur de allra flesta inte uppskattar negativ feedback men att det är denna som kan vara av ytterst vikt att söka för att främja ens egen utveckling. En detalj i detta är betydelsen av att inte vara rädd för potentiellt negativ feedback då detta kan leda till att den inte söks vilket i sin tur leder till att den inte kan hjälpa rådgivarens framtida positiva utveckling. En potentiell följd som de flesta inte eftersträvar. Här påpekar författarna betydelsen av att söka denna feedback även från tränare då dessa kan ha ett unikt perspektiv att bidra med, alltså ett annat perspektiv än idrottarnas. Slutligen beskrivs det kring hur även att de personer som jobbar med idrottspsykologi inom USOC upplever att deras prestation i viss mån utvärderas efter resultaten som idrottarna presterar, något de uppfattar som suboptimalt. Överlag visar de utvärderingar som gjorts en positiv bild av den effektivitet som arbete med dessa idrottspsykologiska rådgivare inom olympiska sammanhang har gett.

Sammantaget ville vi (Anders och Tom) visa lite på hur det går att reflektera kring utvärderingar utav effektiviteten av psykologiskt arbete inom idrotten samt ge vissa exempel på hur detta sker i stora sammanhang (OS). Vi ville mest ge en liten inblick i våra tankar kring detta område och ge den koppling vi gör inom detta område. På samma sätt som idrottspsykologiska rådgivare inte bör utvärdera effektiviteten av sitt arbete enbart baserat på resultat i tävlingar gäller samma sak för idrottare. Processen och prestationen, snarare än resultatet är vad som bör stå i fokus om du som idrottare eller psykologisk rådgivare har som mål att utvecklas och bli bättre. Detta är det perspektiv vi väljer att basera vårt arbete på så ofta som möjligt och vill lyfta fram så ofta som möjligt.

Frågor, funderingar och feedback tas alltid emot gladeligen men vi vill även öppna upp för förslag på vad vi skulle kunna skriva/undersöka i framtida inlägg. Hör av er med era tankar så vi kan anpassa oss än bättre efter vad ni tycker är mest intressant!

Med soliga vårhälsningar // Anders och Tom

Haberl, P., & McCann, S. (2012). Evaluation USOC sport psychology consultant
     effectiveness: A philosophical and Practical imperative at the olympic games. Journal of
     Sport Psychology in Action, 3:2, 65-76.